Lean on me
När man följer en serie under ett helt decennium så lyckas karaktärerna nästan bli som vänner och lite så har det varit med Greys Anatomy under de senaste åren. Så nu när dom lyckas döda en av huvudkaraktärerna så är det dags att ta farväl oavsett kommande säsonger. Det är löjligt hur emotionell man kan bli över en jäkla tv-show men jag har bokstavligt talat suttit och grinat ögonen ur mig, sen att det ligger tusen andra orsaker bakom det är en annan femma.
Min fantastiska man förstod direkt vad det handlade om och har skrivit så många fantastiska meddelanden senaste timmarna så jag sitter med tårar av lycka istället. Han är så jävla snäll!
Ibland bara tittar han på mig och konstaterar lugnt; du är inte så van att människor är snälla mot dig va? Jag blir helt mållös och svarar till slut att jo men inte utan en agenda.
Det känns helt sjukt att jag inte minns senaste gången jag var med en kille som var genuint snäll, inget trams och inga våldsamma bråk. Jag tror även att jag aldrig varit såhär snäll tillbaka heller, det hör självklart ihop men helt plötsligt så finns inte behovet av allt klagande. Vi bråkar aldrig om disken, vem som ska dammsuga eller plocka undan utan orkar inte jag så fixar han det, orkar inte han gör jag det.
Ikväll medan jag ska spendera kvalitetstid med Lovisa ska han städa ur sin lägenhet och hämta de sista sakerna hit så imorgon börjar sambolivet på riktigt och jag kunde inte vara lyckligare.
