Sista sveket
Som sista spiken i en redan överfull kista slog bomben ner. Ett svek så grovt att alla möjligheter till någon form av försoning eller förlåtelse försvann.
Kylan svepte in över Umeå i samma takt som den frös mitt hjärta till is, någon annan förklaring kan inte finnas efter dagens spektakel på jobbet. Klumpen i magen och acceptansen i hans ögon vittnade om att jag äntligen har fått reda på sanningen, hela saningen och inte de tafatta lögner jag blivit ilurad de senaste veckorna.
Imorgon firar jag ett år här uppe, ett år som jag började med tro och hopp på kärleken, nu vet jag bättre.
Det är enkelt att lura sig själv när man inte vill se saningen i vitögat. Kanske är det hjärnans sätt att skydda hjärtat eller så är det hjärtat som försöker hindra hjärnan att förstöra sista möjligheten till flyktig lycka. Jag har gått över informationen om och om igen. Tittat på den från alla möjliga vinklar för att se om jag missat någon förmildrande omständighet men hur mycket jag än försöker så talar sanningen ett enkelt språk.
För 5 år sedan fick jag reda på en liknande sak, äckligt lik för att vara ärlig och jag svor att jag aldrig skulle utsätta mig för det igen. Aldrig låta någon med ens en gnutta likhet till det där vidret komma mig nära, likt förbannat lät jag mig luras än en gång.
Den här gången är det förevigt. Du är död i mina ögon.