Revy - September, Oktober
September började bra då jag bara efter några veckors letande hittade den perfekt lägenheten här uppe i min nya hemstad. En etta på 36 kvadrat i västra delen av stan med bara några minuters promenad till centrum, nästan tre meter till tak, sovalkov och separat kök. Flytten bar av redan den 9:e och två dagar senare spenderade jag min första natt här. Ovant var bara förnamnet men jag känner mig mer hemma här än jag gjorde i min förra lägenhet hemma i Stockholm.
Jag sökte väldigt mycket jobb under denna period också vilket ledde till bland annat provjobb och intervjuer samtidigt som jag tog alla pass jag kunde på hemtjänsten.
Redan första helgen i nya hemmet kom mina två bästa vänner hemifrån upp för att fira min 25-års dag vilket vi hade planerat sedan en längre tid tillbaka. Något som däremot inte var planerat (för min del) var att mina älskade föräldrar överraskade mig med ett spontanbesök. Jag var så glad att tårarna sprutade.
Efter det har allt gått i ett. Fredrik bjöd in en gammal lumpenkompis som bor här i stan och vi klickade omedelbart så jag har spenderat i stort sett varenda helg sedan 4 veckor tillbaka med honom och alla nya vänner han presenterat mig för. Äntligen har jag hittat människor här uppe att lita på.
Jag har träffat M en gång sedan flytten och tyvärr blev det inte som jag tror att någon utav oss tänkt, sedan dess har det varit tyst. Som sagt jag har varit arg. Argare än jag någonsin kan minnas mig ha varit förut. Besviken, sårad, ja hela känsloskalan man ska gå igenom efter ett break-up. Allt i stort sett förutom att vara ledsen, få sörja det som en gång var.
Kanske var det bra, jag behövde den energin och motivation ilskan gav mig och det blev ju faktiskt bra. I slutet av september fick jag ett nytt jobb som extrapersonal på Statoil och den sista september arbetade jag min första dag där. Jag trivs redan som fisken i vattnet med underbara kollegor, nya utmaningar och trevliga kunder.
Vilket lite leder oss fram tills idag.
I dagens läge har jag kommit till den punkten där jag behöver få minnas bra stunder. Få sörja allt det jag trodde jag skulle få men mist. Jag måste få lugna ner mig igen och dra ner på tempot. Missförstå mig rätt, jag har haft så otroligt roligt dom senaste veckorna och jag tycker oerhört mycket om alla jag träffat men helt pltsligt känns det viktigt med jag-tid igen.
Några timmar varje dag där jag faktiskt är själv och kan få bryta ihop i lugn och ro utan någon som försöker få mig att skratta bort tårarna. Få älta. Få tycka synd om mig själv.
Jag unnar mig det för att jag vet att det behövs. Jag är påväg att nå bristningsgränsen i mitt konstant glada humör och trots att jag blir glad av att höra från min omgivning att folk verkligen ser en förändring och att jag verkar så mycket mer mig själv nu så behöver jag också vara mig själv med allt vad det innebär. Allt är inte guld och gröna skogar längre.
Jag har hittat min sorg och nu är det dags att bearbeta den biten också när jag orkar och har tid. Det sägs att även det är ett steg man ska ta i processen att gå vidare med livet. Men det ska gudarna veta att jag är redo att göra.