5 månader

Som rubriken nämner så firarde jag och P 5 månader som par ikväll, vilket som alltid betyder datenight. Vi har gjort för vana att spendera våran månadsdag tillsammans och kanske göra någon lite roligare middag och bara vara med varandra. Ikväll blev det lammstek med tryffeldoftande blomkålspure och svartvinbärssås, både såsen och köttet är något jag aldrig tillagat förut men jisses vad gott det blev!
Nu är vi inne på en ny serie, åtmintone för P som aldrig sett Fringe förut men vi tittar på ett par avsnitt varje kväll och fnissar förstående till en av de skönaste karaktärer som existerar.
 
Jag har börjar jobba igen och som jag skrev i förra inlägget är det som timvikarie i förskola. Dock hann jag bara jobba ett par dagar innan föskolechefen erbjöd mig ett långvikariat på ett par dagar i veckan samtidigt som hon erbjöd mig att bli såkallad "husvikarie" vilket innebär att förskolan numer bara ringer mig de dagar jag inte redan jobbar för att ta in mig.
Jag trivs bra och det är så skönt att ha något att göra om dagarna igen men på måndag har jag storintervjun för ett annat företag som jag hoppas och ber till gud om att det går bra! 
Oavsett så börjar jag komma ordentligt på fötterna igen och nu har intervjuerna för temporära hyresgäster av min lägenhet börjat. Jag har redan träffat en tjej som verkar helt underbar men då hon befinner sig i samma situation som jag gjorde för ett år sedan så vet jag att hon skulle behöva ha något tidigare än jag kan erbjuda.
 
Jag har haft det så bra dom senaste månaderna trots att saker och ting inte gått min väg och jag har haft mina issues med att vara arbetslös och att inte ha någon riktig inkomst att luta mig tillbaka på. Det är klart att sådanna saker tar på ett förhållande, framförallt efter så här kort tid. Men nu har jag ett jobb. Jag har inte tänkt för mycket på vad som kan gå fel på flera månader trots att det är det som brukar ligga mig närmast att tänka på i tuffa tider men P har alltid hunnit avbryta mig mitt i en tanke och försäkra mig om att allt löser sig.
För ett par dagar sen fick jag ett totalmeltdown. Min första panikångest-attack på säkert 6-7 månader, det är svårt att hålla räkningen på tiden när man upplever skiten. Återigenbörjar mitt gamla skräckslagna psyke visa sitt fula fejs igen. Nu när allt börjat ordna upp sig med jobb och ekonomi så borde jag egentligen vara mer lugn än någonsin men självklart så börjar den där känslan infinna sig. Den som säger att det bara är en tidsfråga innan allt faller käpprätt åt helvete. Det är klart jag vet vem jag har att tacka för det, samma person som ens lät mig gå in i samma jävla självdestruktiva situation jag hade lämnat flera år tidigare. 
Om jag fick en enda önskan så vore det faktiskt att bara få glömma allt som någonsin skett innan jag träffade min P. Det är klart att han märker när saker är fel men förståelsen för vad som ligger bakom finns ju inte där vilket tär och jag vill fan inte vara den som drar upp massa gammal skit som har hänt men den ligger där. Som en obotlig jävla sjukdom ligger all osäkerhet och ångest över allt som har hänt och pyr under ytan, jag gör allt i min makt för att trycka ner den men ibland sipprar det över kanten och jag känner mig så oerhört löjlig efteråt. Jag kan gå hela dagar och tänka på hur det är slutet för förhållandet när jag börjat tänka på en skitsak bara för att komma hem till en man som kysser mig innerlig och talar om för mig hur mycket han älskar mig och helt plötsligt ligger jag i hans famn och gråter av lycka och någon slags insikt om att alla kanske inte är så jävliga ändå... Jag vet att min P är bäst, det har han bevisat hundra gånger om men att börja tro att det här är på riktigt, att någon faktiskt KAN älska mig så här mycket är fortfarande svårt. 
5 Månader tillsammans idag och om två månader så flyttar vi, det är bara att inse.., ibland får man fane mig vara lycklig på riktigt!